Målet gällde ett utslag av vattendomstolen från 1924, enligt vilket tillstånd gavs för uppförande av Brynge kraftverk utanför Örnsköldsvik.
Enligt vattendomstolens utslag skulle ersättning i form av fri elektrisk kraft utgå från Brynge till vissa angivna fastigheter med en viss bestämd mängd. En av dessa fastigheter delades på 1940-talet upp i två fastigheter. Tvisten gällde i vilken utsträckning som en av de fastigheterna hade rätt till fri elektrisk kraft på grund av det gamla utslaget.
Hovrätten gjorde bedömningen att en prövning av den aktuella talan i allmän domstol skulle stå i strid med grunderna för lagstiftningen och därför hellre ankomma på mark- och miljödomstol.
Högsta domstolen konstaterade att allmän domstol är behörig att pröva en tvist om den inte uttryckligen har undantagits från domstolens kompetens. I detta fall fanns det inte någon särskild föreskrift om mark- och miljödomstols behörighet som var relevant. Tvisten handlade närmast om tolkningen av 1924 års utslag och en bedömning av vilken betydelse villkoret om fri elektrisk kraft i detta utslag har för en viss fastighet med beaktande av efterföljande händelser. Hovrätten var därmed behörig att pröva målet.